måndag 17 december 2012

De blå skorna av Linda Olsson

Vad vet vi egentligen om våra föräldrar, om våra äkta hälfter och om våra barn? Och vilka val de har gjort tidigare i sina liv? Novellen De blå skorna fick mig att tänka på en del livsval jag själv har gjort och på de val som karaktärerna i novellen har gjort. I den här novellen får vi möta en kvinna, vars pappa har gått bort. Hon känner sig arg, sviken och på väg att tappa fotfästet dels för att hon inte har fått ta farväl av pappan och dels för att pappan flyttade till Paris och startade ett nytt liv utan att ta del av hennes åsikter eller låta henne ta del av beslutet. Det är just i Paris hon befinner sig i inledningen av novellen, på väg till pappans lägenhet med hans askan i en urna. Väl i lägenheten funderar hon över hur väl hon egentligen kände sin pappa och vad det var som fick honom att ge upp sitt liv i Stockholm för ett nytt i Paris. Hon letar efter svar men hittar ingenting; de obesvarade frågorna är många. På skrivbordet står dock en skokartong och genast tror hon att den ska vara fylld av dagböcker och brev som ska ge henne svaren på vem hennes pappa egentligen var. Men den innehåller inget av det hon tror utan i stället ligger där, under silkespappret, ett par ljusblå, små, nätta mockapumps, för små för hennes fötter. Precis som mycket annat i hennes pappas liv så är den här stunden oerhört välregisserad av pappan och om frågorna var många tidigare så är det inte färre nu. Hon gör en del efterforskningar och hittar en affär som säljer skor av just den här typen: Chaussures aimées på Rue de Rosier och under en planlös promenad i ett av Paris äldsta och tjusigaste kvarter så hamnar hon framför affären, som inte är öppen. Väl hemma på hotellet igen bestämmer hon sig för att bosätta sig i sin pappas våning. Hon checkar ut, gör sig hemmastadd i lägenheten och drabbas av en melankolisk övergivenhet. Hon lyssnar på hans musik, dricker vin och känner sig ensam. Nästa dag går hon till affären och möter en kvinna i sin egen ålder, Claire, som blir nyfiken på vad det är för skor hennes pappa har lämnat efter sig. Hon stänger affären och de vandrar till lägenheten och pratar om sin bakgrunder, om sina upplevelser av svek. Det visar sig att Claries pappa dog och att mamman flyttade tillbaka till Paris från Montreal och plockade upp en annan livstråd. Claire får se skorna och förstår varför just de här två kvinnorna befinner sig just nu i den här lägenheten och Clarie berättar om sin mammas livs stora kärlek. Novellen är lågmäld, sorgsen men ändå hoppfull och får mig som sagt att tänka på hur lite vi egentligen vet om våra föräldrar och vilka liv de levde innan barnen kom in i deras liv. Novellen får mig också att längta till Paris i allmänhet och kvartert Marais i synnerhet. Linda Olsson, som har sagt om sig själv att vara ledsen till sin natur, har skrivit om hur identiten kan vackla när man börjar ifrågasätta sitt förflutna men att det finns hopp. Längtan efter att finnas till i ett sammanhang gäller för oss alla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar