Vad musik är av Jan Sigurd

På tal om att ljuga så har jag läst Vad musik är av Jan Sigurd. Novellen är en kort betraktelse över hur vi framställer oss själva och vad vi tror oss veta om varandra. En sjuttonårig kille är på språkresa i Frankrike, närmare bestämt i Bretagne. Han tillbringar mycket av sin tid på stranden precis som en spanjor med en förkärlek för vackra flickor och sin gitarr, en typisk latino-lover. På stranden tillbringar också flickorna sin lediga tid, och det är speciellt en av dem som sticker ut, den "snyggaste tjejen" av dem alla. Och det är henne alla killarna på stranden lägger all sin energi på. Latino-lovern har en speciell strategi för detta: en blasé attityd och givetvis sin gitarr. Han spelar aldrig på den men en dag närmade sig den "snyggaste tjejen" honom och är nyfiken på att höra honom spela något. Det blir aldrig något spelande; istället går de två till hotellbaren och kvar sitter sjuttonåringen, ensam med sin musiktidning. Dagen efter inser man att gitarristen och den "snyggaste tjejen" av dem alla har haft sex. Sjuttonåringen undrar nyfiket över vilket stycke han spelade för att få hennes hjärta att smälta, men då erkänner han villigt att han inte kan spela över huvud taget. "Det var inte musiken hon var intresserad av." En mästerligt berättad liten historia om vad musik egentligen är. Det kanske "inte ens var något man lyssnade till".

En kniv i ryggen av Klas Östergren

Idag kunde man, om man befann sig i Malmö, lyssna på författaren Klas Östergren när han träffade sina läsare på Annebergsgårdens restaurang. Jag hade själv tyvärr inte möjlighet till detta. Vad jag däremot kunde göra var att läsa en av hans noveller och mitt val föll på vinnaren av Sveriges Radios Novellpris 2005: En kniv i ryggen. På ett raffinerat sätt berättar han en skröna om två män som sitter på en bar och samtalar. Deras samtal brukar handla om förhållandet mellan lögn och sanning. Jaget i novellen berättar om hans gode väns vedermödor och en arbetskamrats upplevelser av en misslyckad weekend. Vännen får för sig att boka in sig på samma hotell där hans arbetskamrat nyss hade varit, bara för att få lung och ro, och vila upp sig lite. Han drog en vit lögn för sin hustru om att han skulle iväg på en endagarskonferens. Han åker iväg och vilar upp sig. Dagen efter möter han en gammal klasskompis i hissen, en kvinna. Han möter också sin svägerska och dennes make. Givetvis vet vännens hustru allt innan han har tagit steget över tröskeln där hemma. Men det som inte hänt, bekänner vännen för sin hustru. Och hon reagerar med att tillstå att hon kanske inte heller varit en så god hustru. Och de försonades, direkt, på köksgolvet. Frågan är om sanningen kan må bra av en lögn eller kan lögnen vara mer sann än sanningen? Vi var många som röstade på den här novellen i tävlingen och som kunde glädja oss när den vann. Kort, kärnfullt med en underbar berättarglädje - en novell precis så som en novell ska vara: en skärva av verkligheten där läsaren inte får allt serverat på silverfat!

En kopp te av Hjalmar Söderberg

Historietter, noveller och preludier, det var vad Hjalmar Södererg själv kallade sina korta berättelser utan att därför göra någon större åtskillnad mellan dem. Han har skrivit sex sådana samlingar och den första av dem alla: Historietter sägs ha sin upprinnelse i läsning av framförallt Guy de Maupassant när han befinner sig i ett trist hyresrum i Kristianstad. Han avslutar den när han är hemkommen till Stockholm med den novell som kanske är den allra mest kända, nämligen Pälsen. Varför läser jag Söderberg just idag då? Jag blev inspirerad av en artikel i Sydsvenska Dagbladet idag som uppmärksammade det faktum att det är över 70 år sedan han dog men att han fortfarande lockar läsare och att författare och låtskrivare inspireras av honom och att han sätter avtryck i vår litteratur. Därför blev det läsning av En kopp te idag, givetvis med en sådan bredvid mig också. Vad ska man annars göra av en gråmulen söndagförmiddag om inte i skönaste läsfåtöljen, så säg.
Den här novellen handlar om en man som är på väg att avsluta sin roman men av olika skäl inte lyckas. Det är vänner som vill låna pengar, bilda bolag, en svärmor som ligger för döden, ytterligare en vän som vill dricka whisky och spela schack som gör att han inte får gjort det han hade tänkt sig. Till slut är han dock på väg hem för att avsluta sin roman men slinker in om ett kafé för att dricka en kopp te och det är då själva historien börjar. Alla bord utom ett mitt i kaféet är upptagna och han slår sig ner och får beställt denna kopp te. Alla runt omkring honom tystnar och han uppfattas av dem som en hycklare, en humbug, en oförskämd fähund. Han blir utkastad av källarmästaren med det är honom egalt; han ska skriva färdigt sin roman, romanen som ska "avslöja humbugen i hela det moderna samhällslivet" , som han själv beskriver det i inledningen av novellen. Så blir en liten anekdot om en kopp te med den typiska Söderbergska blicken till en hel samhällssatir i miniatyr. Briljant!

Om jag hade befunnit mig i Dalsland vet jag vad jag hade gjort idag

Mats Kempe och Oline Stig är skickliga novellister och säkert väl värda att lyssnas på också, precis som deras nordiska författarkollegor. Jag får väl nöja mig med att läsa Kempes senaste Nattlampan tänd och dörren på glänt som jag ännu inte läst och kanske baka en liten kaka till caféet.

Snäckors sorl av Karin Boye

Många är vi som har läst Karin Boyes poesi och varje generation av, kanske framför allt tjejer och unga kvinnor, har henne som symbol för vår önskan om frigörelse. Lindelöws Bokförlag gav 2008 ut 22 noveller, många inte utgivna sedan 1940-talet, i samlingen Snäckors sorl. En av dem har t.o.m. inte varit publicerad tidigare: Den dödas rätt. Hälften av novellerna är utgivna efter hennes död. Jag har idag läst den inledande novellen: Snäckorna, som handlar om en ung pojke som har förlorat inte bara sin mamma, som de har begravt, utan också sin trygga tillvaro i hemmet. Pappan har hittat en ny kvinna och gifter om sig med Sigrid, som från början inte är namngiven, utan endast kallas för inkräkterskan. Detta upplevs av pojken som ett enormt svek. Efter det att pappan och Sigrid har kommit tillbaka från sin smekmånad så är det pojkens födelsedag, och även om han inte erkänner det så vill han gärna bli firad, trots att det inte är som det brukar. Han öppnar sina paketer och ska till att dricka sin choklad när pappan kommer in med en ny cykel till honom. Pappan säger att det är från mamman och menar givetvis Sigrid, inte pojkens biologiska mamma, medan pojken, utbrister förundrad att "hon är ju död!". Pappan blir arg även om han inte direkt visar det. När sommaren kommer och de beger sig ut till skärgården så bryts den ständiga dragkampen mellan pojken och de vuxna. Det är precis som om det nya stället på landet ger dem respit i deras ständiga kontroll över varandra och Sigrid kan närma sig pojken, nästan utan förbehåll, och de samtalar varandra, såsom det ska vara. När hon en dag ser hans snäcksamling och han ger henne ett par snäckor som han tycker sig kunna avvara så känns det som om de har nått fred och han är trygg igen. Boye gestaltar i den här novellen, precis som i många andra i den här samlingen, kampen som människor måste övervinna i vardagen. I det här fallet en ung pojkes kamp att återfinna tryggheten i sin tillvaro efter det att hans mamma har dött. I andra noveller handlar det om kampen att få göra det man allra helst vill göra trots att föräldrarna har annat i åtanke för en, t.ex. i novellen Min son ska inte bli snickare. I novellen Samtal mellan nygifta är det kampen mellan könen som är i fokus. Jag har sedan gymnasietiden varit förtjust i Karin Boye och den här novellsamlingen är inget undantag. De stämningar hon målar upp i sina noveller påminner en del om Stig Dagermans, ännu en av mina favoritnovellister, som jag kanske återkommer till ganska snart. Det var ett tag sedan jag läste något av honom. Nåja, ni som inte har lästa Snäckors sorl har något att se fram emot.

"Det är jag som är ett geni!"

Det är snart sju år sedan som författaren Mare Kandre dog, alldeles för tidigt, endast 42 år ung. Jag läste en av hennes noveller häromdagen och påmindes om hennes egensinniga och poetiska språk tillika hennes försök att ofta besvara existentiella frågeställningar som anknyter till den aktuella samhällsdebatten. En av novellerna i Hetta och vitt (2001) gjorde mig nästan sömnlös när jag läste den. Hon beskriver en massaker där en soldat får en möjlighet att anta en annan identitet; han klär av sig sin uniform och byter kläder med ett av offren för massakern. Han har nämligen hittat ett överlevande spädbarn som han från den här stunden kan älska precis som sitt eget. Eller kan han? Jag ser bilder från forna Jugoslavien utspela sig framför mig och ryser. Kopplingen till det dåvarande nyhetsflödet finns i många noveller i den här samlingen, där ungefär hälften behandlar någon form av krigstillstånd. Andra behandlar relationen mellan föräldrar och barn eller de barn man inte fick. Hennes liv fick som sagt ett abrupt slut och Horace Engdahl beskrev henne som "en enastående begåvning". Hon är saknad. Förutom att hon var en skicklig novellist så skrev hon även prisbelönta romaner. Jag har själv läst Aliide, Aliide, Quinnan och Dr Dreuf samt Djävulen och Gud, alla lika läsvärda.

Flod av Ambai på internationella kvinnodagen

På internationella kvinnodagen läser jag noveller ur Flod av Ambai, pseudonym för C. S. Lakshmi. Hon brukar kallas för feministisk författare eftersom hon skildrar kvinnans frigörelse. Hon själv hävdar att hon "skriver om människor"! Hennes pseudonym vittnar om att hon tycker att det är angeläget att skildra kvinnors verklighet (Ambai är en gudomlighet som återföds i manlig skepnad för att hämnas de oförrätter hon tidigare utsatts för som kvinna) precis som hennes insatser för ett dokumentationscenter kring kvinnors historia och kultur, SPARROW. Förutom att hennes noveller ofta handlar om kvinnors och mäns rätt att välja vilka liv de vill leva, utan några fastställda roller, så figurerar också mat och musik i dem. Mycket läsvärda. Ambai har gett ut fler novellsamlingar men det här är den enda som finns på svenska. Jag kan bara hoppas att förlaget Tranan vill ge ut fler!