måndag 30 september 2013

Revanschen av Sami Said

Många av de noveller jag läser som jag fastnar för och tycker är bra har det gemensamt att de inte berättar för mycket. Författaren utelämnar lagom mycket i texten för att jag ska känna mig utmanad och vara en medskapare av densamma. I Revanschen av Sami Said är det kanske lite för mycket utelämnat för att jag ska känna mig tillfreds. Jag är inte säker på att jag har förstått vad jag har läst. Det kan kanske vara så enkelt att det är en lista över saker som rättfärdigar att man revanscherar sig här i livet? 


Novellen är uppbyggd som en numrerad lista med punkterna 1, 8 och 22. Det saknas alltså många punkter på listan, några säkerligen ganska triviala händelser och några mer obehagliga upplevelser. I Nr. 1 Backen möter vi en liten kille som, förstår vi senare, har invandrat till Västtyskland, varifrån förtäljer inte berättelsen. Han är inte en i gänget och hur mycket han än försöker så blir han det inte heller. Han kommer utifrån. De andra grabbarna far tjutande ner för backen på sina cyklar medan han tittar på. En dag ger hans mamma honom en begagnad cykel som har sett sin bästa dagar. Han tränar sporadiskt och till sist vågar han sig uppför backen tillsammans med de andra. Givetvis består han inte mandomsprovet och de andra bara skrattar åt honom när han ramlar och slår sönder sina glasögon. Symboliskt kan man läsa berget som ett hinder som måste erövras och mycket riktigt återvänder den lilla pojken i vuxen ålder för att erövra backen, som knappt är någon backe, utan en platt kulle som man måste trampa för att komma ned för.


Nr. 8 Den första kärleken berättar om en försmådd kille, Daniel, som har letat upp en gammal kärlek. Han har tagit kontakt med henne via en dajtingsajt. Som jag förstår det är det samma kille som tidigare var mobbad och nu är det hans tur att försmå henne; han lämnar henne ensam på en restaurang efter det att han fått henne att tro att det kan bli något mellan dem. Du är inte bra för mig, säger jag och går därifrån.

Den avslutande delen av novellen, Nr. 22 Slagsmålet, består av endast sex meningar och här har novellens huvudkaraktär förlorat sin mamma. Han sitter i sin bil utanför huset och är på väg in för att slå någon med ett basebollträ. Jag kan inte låta bli att tolka det som att det är någon närstående till mamman som finns innanför hemmets trygga väggar, någon som kanske inte behandlat henne speciellt väl, och nu när hon har dött så kan han ta revansch även för hennes del. För inte kan det väl vara någon av killarna i gänget som mobbade honom under hans uppväxt som han slår ner?

Huvudkaraktären utvecklas från att ha varit en timid ung pojke till en arg man. Jag tror att han känner sig rotlös och när hans mamma till sist dör så har han ingenting att hålla sig fast vid. Listan som han upprättar skriver han nog för att kunna gå vidare i livet. Han är dock inte intresserad av att lyda mammans råd om att han måste glömma och förlåta för att bli fri. Han ger sig på allt och alla istället. Men vad vet jag. Jag kan ha helt fel. Det hade varit intressant att höra era tankar om novellen som är utgiven på Myrios Förlag och som publicerades förra året.

söndag 29 september 2013

Vinnare av Sveriges Radios novellpris 2013: Stina Stoor

Igår tog Stina Stoor emot priset som vinnare av Sveriges Radios novellpris 2013 vid Bokmässan i Göteborg. Det var inte helt oväntat då hennes specialskrivna novell Gåvan stod i en klass för sig av de fem nominerade novellerna. Tidigare har hon även vunnit Umeås novellpristävling. I ett pressmeddelande säger hon att Det är överväldigande. Jag är ju inte riktigt van. Då det är radiolyssnarna som utser vinnaren gör att det också känns speciellt och särskilt, säger hon. Grattis, säger jag, och hoppas få läsa fler gripande noveller som utspelar sig i Västerbottens inland.

torsdag 19 september 2013

Den sista berättelsen av Stefan Lindberg

När det snart är dags för Bokmässan i Göteborg så passar det bra med att påminna om en pärla till novell: Den sista berättelsen av Stefan Lindberg, som målar upp en framtid där alla är besatta av litteratur. Litteraturen har på allvar tagit plats i samhället. Huvudkaraktären är en uppburen författare som får eskort av Jas-plan när han ska landa på Arlanda, likt megastjärnor idag, och vars barn hämtas och lämnas på diverse olika skrivarskolor. Det finns ett par  bibliotek i varje kvarter som har öppet dygnet runt. Globen är fullsatt när poeter som Göran Sonnevi och Ann Jäderlund framför sina dikter. Alla skriver och alla läser - hela tiden. Det är det mest trendiga man kan göra. Men en dag får huvudkaraktären till slut nog. Istället för att skriva om den snö som fallit under natten så letar han upp familjens pulkor och tar ut barnen på en tur till backen. Man skulle kunna tro att barnen skrek av glädje över att få tillbringa en dag med sin pappa i pulkabacken men de är istället oroliga: har deras pappa blivit spritt språngande galen? Nej, han har gått ett nytt liv till mötes. Han måste inte längre betrakta världen genom konstens lupp utan kan njuta av den första snön utan att skriva om den. Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind - inte språk, ord - och jag känner att jag är framme.    

Det är en briljant novell, helt i min smak, och jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget förhållningssätt till litteraturen. Driver Stefan Lindberg med alla oss som försöker få andra till att läsa och att vi ibland propagerar för att litteraturen ska göra oss till bättre människor? Oavsett vilket så drar det ihop sig till högläsning och denna novell passar ypperligt. Mina vänner kommer nog att ha ett och annat att säga om novellen.

Och alla ni som ska till Bokmässan i Göteborg: Njut av alla de människor som sysslar med språk och ord, utan att nödvändigtvis behöva skriva om det själv. Och jag är inte ett dugg avundsjuk på er...

söndag 8 september 2013

Novell-lördag på en söndag

Feministbiblioteket kör sina novell-lördagar men jag hann inte blogga om min läsning igår - därför blir det ett inlägg idag, söndag, med ett inlägg som handlar om några noveller som jag för första gången läste när jag var i Kina för drygt två år sedan och som jag läst igen när nu Anna bjöd in till en Facebook-cirkel om novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Översättaren Anna Gustafsson Chen var också med och diskuterade novellerna vilket gav en extra dimension åt diskussionen. Det är även hon som har skrivit de små författarporträtten som föregår varje novell i samlingen. Jag har även tidigare varit med i digitala bokcirklar och tycker att det är ett alldeles ypperligt tillfälle att prata litteratur med likasinnade runt om i vårt avlånga land, eller för den delen på någon annan plats i världen. Redan vid min första läsning av novellsamlingen, på plats i Kina, slogs jag av den stora spännvidden och hur de unga författarna i dagens Kina uttrycker sig, som på intet sätt går att sammanfatta speciellt kortfattat.  Det är en salig blandning av etablerade författare och debutanter i den här samlingen och av de fyra novellerna vi diskuterade på Facebook är jag nog mest förtjust i Bara ett skämt av Yu Gu, som tog upp ett, åtminstone tidigare, tabubelagt ämne såsom AIDS och HIV. Det finns ett tydligt budskap, ett lättförståeligt språk och en huvudkaraktär som får smaka på sin egen medicin. Man skämtar inte ostraffat om vad som helst.

Är man nyfiken på vad några av de andra bokbloggarna har skrivit om novellsamlingen så kan man läsa det här:

och dagarna går...
Lottens bokblogg
Feministbiblioteket