Alla snälla pojkar av David Nicholls

På väg till London köpte jag en ny boktidning för att ha något mer än den pågående romanen att läsa. Det hör till att köpa tidskrifter eller magasin när man reser, tycker jag. Nåja, i den nya tidningen Books&Dreams fanns det en nyskrivern novell av David Nicholls (ni vet, han med romanen En dag som sedemera filmatiserades och även blev en filmsuccé). Det är hans första novell och den handlar om en pojke som får ett piano och som nu är övertygad om att han har hittat sin stora talang här i livet. Det har han dock inte. Trots idoga försök till att bli en bättre pianospelare och trots många och mödsomma pianolektioner hos Mrs Patricia Chin så förändrades inte hans pianospel nämnvärt. Efter sex månader går han över till att öva fiol, men dessförrinnan har det hänt både ett och annat. Nicholls säger att novellen till stor del är självbiografisk: Jag har alltid älskat musik men är nästan helt tondöv. Åh, vad jag känner igen mig! En läsvärd liten bagatell, men inte mycket mer än så. Novellen är en svår form, det erkänner även Nicholls.

Från e-noveller till sms-noveller

Många förlag satsar på att ge ut e-noveller, även om det finns de som håller fast vid det lilla tryckta formatet såsom t.ex. Novellix och Brevnoveller. Jag läser båda formaten och inser att det finns för- och nackdelar med dem båda.  Från e-noveller är steget inte långt till sms-noveller kan tyckas, men mig veterligen har inte något förlag i Sverige ännu börjat skicka noveller via sms. Till skillnad från e-novellen så är sms-novellen begränsad av det korta mobilformatet: 160 tecken inklusive mellanslag. I övrigt är författaren lika fri, eller kanske begränsad av, novellens form. I Japan är man däremot långt framme vad det gäller sms-noveller. Redan 2000 fick man upp ögonen för att många skrev noveller på sina bloggar. När ett mobilföretag år 2004 gav abonnenterna ett obegränsat antal sms varje månad för en fast avgift så blev sms-novellerna en succé. Det är dock inte traditionella författare som är skribenter till sms-novellerna utan helt vanliga tjejer och killar, kanske framför allt de förstnämnda. Det är många av skribenterna som aldrig tidigare har skrivit skönlitterära texter och inte heller är läsarna några storläsare av skönlitteratur, om man inte bortser från manga eller serietidningar. Författarna får inte betalt för sina sms-noveller förrän berättelserna reproduceras som vanliga böcker. Många mindre förlag har dock gjort sig stora pengar på sms-novellerna. (Och som en liten parentes kan jag säga att detta blogginlägg skrivs när jag precis har landat i London och där hemma ligger det senaste Vi läser-numret och väntar på mig med en liten uppdatering om att man numera ska fatta sig kort: Tomas Dur Fläckman skriver om flash fiction, en litterär genre som nu exploderar på nätet och i mobiltelefonerna. Jag googlar runt och letar och hittar bl.a. den här sajten: Flash Fiction Online. Är osäker på om flash fiction är detsamma som japanernas sms-noveller.) Men oavsett vilket så håller jag med om att det är det korta formatet som gäller.

Husdjur är inte tillåtna på Pärlan av Caroline L Jensen

Jag har hittat ytterligare ett förlag som ger ut e-noveller: Hoi förlag. För författare. Av författare, som påstår sig älska noveller. Det återstår att se om kärleken är besvarad. Under 2013 kommer de att ge ut nya noveller av både etablerade författare och debutanter. Jag själv läser gärna e-noveller i mobilen när jag är på väg någonstans eller har lite tid över. Jag vet inte riktigt vad det gör med min läsning, om jag kanske inte är lika fokuserad som när jag sitter i läsfåtöljen, men det gäller väl att hänga med i den nya utvecklingen.

Den första e-novellen på det här förlaget jag läste var Husdjur är inte tillåtna på Pärlan av Caroline L Jensen, en skräcknovell av det klassiska snittet. Det är inte så att jag osökt kommer att tänka på Edgar Allan Poe eller H.P. Lovecraft när jag läser den här novellen men en del kalla kårar längs ryggraden lyckades den frambringa. På ålderdomshemmet Pärlan finns Gustav, dement men ändå ovanligt vaken, som tycker sig se en röd katt. Frågan är om det är en riktig katt eller något som sjukdomen framkallar, ett fantasifoster. Kattens ögon är illgröna och jag inbillar mig att se in i dem måste vara som att skåda rakt ner i helvetet. Gustav är smärtsamt medveten om sin sjukdom och ber inte om hjälp när han tror sig bli galen. Därför går det som det går.

Novelltävling

Collings förlag utlyser en novelltävling och undrar vem som har skrivit den bästa svenska novellen i år. Tävlingsbidraget skickas till niklas@collingsforlag.se senast den 30 april 2013 och redaktionen efterlyser dig som har förmågan att beröra och får oss att bara vilja läsa mer, mer, mer. Det vinnande bidraget kommer att ges ut på förlaget både som tryckt bok och som e-bok. I juryn sitter Collings Förlags redaktion, Carin Sandström från Boktipset.se och undertecknad! Jag ser fram emot att få läsa noveller som berör, som kanske får mig överraskad och som kanske får mig att lära mig saker om mig själv som jag inte tidigare visste!

Noveller för Världens Barn 2012

Av någon outgrundlig anledning så köpte jag inte novellsamlingen Noveller för Världens Barn i höstas. Varför vet jag inte. Kanske var det för att jag hade så många andra noveller att läsa. I vilket fall som helst så har Informationsförlaget, för nionde året i rad, gett ut Noveller för Världens Barn tillsammans med Radiohjälpen. I år ligger fokus på nordiska författare och även i år medföljer en CD-skiva där både svenska skådespelare och författarna själva har läst in novellerna så att allt du kan göra är att luta dig tillbaka i läsfåtöljen och njuta. Det är en imponerande lista över Nordens absolut bästa och mest älskade författare och både Nobelpristagare, Augustprisvinnare och vinnare av Nordiska Rådet litteraturpris finns med. Och gamla godingar. Det var ett tag sedan jag läste danskan Vita Andersen, norrmannen Tarjei Vesaas och norskan Sigrid Undset men jag läser dem mer än gärna igen. Och så finns favoriten Klas Östergren med och även Rose Lagerkrantz, vars novell Två systrar på Kuba var nominerad till Sveriges Radios Novellpris i höstas. Och många, många fler. Det är upplagt för många härliga läs- och lyssnarstunder alltså! Och kanske även dags att ta tag i idéen att verkligen bidra till insamlingen för Världens Barn genom ett maratonhögläsningsprojekt med fika från novellcaféet!

Noveller om krig och konflikter

Då jag inte har etiketterat läsningen av mina noveller är det kanske inte helt lätt för mig att komma ihåg alla noveller jag har läst som handlar t.ex. om krig och konflikter. Det kanske är dags att lägga upp ett tematiskt register. Jag fick nämligen frågan igår om jag hade någon bra novell om krig att läsas av gymnsieelever, varav de flesta är killar. Den första novellen jag kom att tänka på är en novell utan titel ur Mare Kandres Hetta och vitt som handlar om en man, tidigare soldat i ett icke namngivet krig, men jag ser framför mig kriget i forna Jugoslavien, som kan sägas byta identitet under en massaker. Han får helt plötsligt chansen att byta sida, bli ett offer i stället för en förövare, och han är inte sen att ta den. Han hittas med en liten flicka i famnen av räddningsarbetare och är i chocktillstånd och kan inte berätta speciellt mycket. Långt senare berättar han dock för flickan vad de har varit med om, hur de intar byn, hur de går in i husen och mördar alla i byn och hur han slutligen går en sista vända för att se att inga överlevande finns kvar. Då hade han sett och hört henne och till en början först velat slänga in barnet i lågorna från det brinnande huset men blivit så trött på alltihop; han bytte kläder, troligtvis med barnets pappa, och plockade upp flickan. Kandre är en skicklig novellist och i den här novellen finns mycket att diskutera. Varför känner han t.ex. ett så stort behov av att berätta för flickan just nu vad som har hänt i det förflutna? Om han nu med sådan lätthet har antagit en ny identitet är han kapabel att göra det igen? Känner han ingen skuld över huvud taget över alla de liv han har tagit?
Den andra novellen jag kom att tänka på är en specialskriven novell för radions P1: Tvångsföreställning av Andrzej Tichý som också handlar om ett krig med ett barn inblandat. Kriget är sett ur barnets perspektiv och berättaren konstaterar att han borde egentligen dokumentera militärens övergrepp men blir i stället sittande bland barnen och tänker på sådant han egentligen inte vill tänka på, t.ex. på de lappar med citat på som han förvarar, med rader som "barnens söndersprängda och igensydda skallar". Det intressanta med den här novellen är hur den fokuserar på betraktarens roll och om maktlöshet och utsatthet.
Även Nam Le, med novellsamlingen Båten, skriver om kriget, i det här fallet Vietnamkriget. I novellerna skriver han dels om sin fars traumatiska upplevelser av kriget och i Hiroshima om vad som hände på morgonen den 6 augusti 1945. Vi får följa flickan Mayako, som har blivit evakuerad till ett läger i bergen. Hennes familj är dock kvar i staden. Det är Mayakos barnsliga betraktelser som vi får ta del av och så mycket som man läsare vill se att hon återförenas med sin familj så inser man att slutet är oundvikligt.
Tre noveller som mycket väl kan läsas av gymnasiegrabbar på ett praktiskt program. Jag hoppas att det blir lyckat!

Många människor dör som du av Lina Wolff

Novellsamlingen Många människor dör som du har ett par år på nacken och jag hörde talas om författaren Lina Wolff först nu när hon har gett ut sin första roman: Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Det är inte första gången den här hösten som jag får upp ögonen för en skicklig novellist efter det att de har gett ut sina romaner; även Merethe Lindström har jag hittat genom hennes prisbelönta roman Dagarna i tystnadens historia. Jag kanske inte ska dra för stora växlar kring detta fenomen men kan ändå inte låta bli att reflektera kring novellen som konstform. För vad säger det här egentligen om novellens behandling av förläggare och litteraturkritiker i Sverige. Är det så att alla novellister ses som potentiella romanskrivare? Är romanen den högsta konstformen och dit alla prosaister ska sträva? Novellen ska man inte förringa och det är en svårbemästrad genre; på relativt kort tid ska författaren gestalta en förtätad situation, känslostämning eller intrig så att läsaren verkligen får en bit av verkligheten serverad framför sig. Det må vara hur svårt som helst att skriva noveller men inte desto mindre så tycker jag att vi kan läsa många skickliga sådana trots att de kanske inte får den uppmärksamhet de förtjänar.

Men vad tyckte jag om Lina Wollf då? För ett par veckor sedan var jag i Madrid och jag kan väl inte påstå att jag har upplevt det som Wolff beskriver i de noveller som utspelar sig där. De allra flesta novellerna i samligen utspelar sig nämligen där, av förklarliga skäl. Hon har under en lång period bott i Valencia och det var också där som hon började skriva fiktion. Hon skriver på sin hemsida att hon: skrev mest korta fragment och noveller där jag kunde använda den omgivande miljön, och också skriva ur ett spanskt perspektiv. Det blev en avkoppling att föreställa mig att jag var en av dem, helt naturlig i kulturen jag levde i. Andra noveller utspelar sig i min hemstad Lund och på den skånska landsbygden, där hon numera är bosatt. Varför har jag då inte upplevt det som Wolff beskriver? Jag kan väl känna igen mig i en del grubblerier angående tillvarons meningslöshet och längtan efter något annat, men inte i de absurditeter som målas upp. Wolff gör även något mer än att bara försöka svara på frågan om det finns något mer än vår begränsade, snäva tillvaro; hon håller en lagom distans när hon i 12 noveller skildrar både olyckliga och bisarra människoöden och hon gör det med glimten i ögat. Hon påminner mig både om Claire Castillon och Jonas Karlsson på en och samma gång. Och kanske även Etgar Keret. Men det är inte miljöerna som är spännande och det centrala i Wolffs noveller; det är de existentiella funderingarna. Speciellt förtjust är jag i titelnovellen Många människor dör som du vilken handlar om en universitetslärare, Vincente, som inte kan se meningen i att gå upp ur sängen varje morgon vars goda vän, Jerónimo, övertalar honom att skaffa sig en älskarinna. I en av dialogerna mellan dem slår hans vän fast att det är syrebrist som är den vanligaste dödsorsaken. (...) Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lidera jsut så mycket som man själv. (...) Sen dör man. Just den här novellen skiljer sig en del från de andra novellerna genom att den är avslutad på ett sätt som de andra inte är. Ofta blir jag nämligen lämnad ensam med min förvirring och undran över vad det var som hände. Men jag gillar det! Om jag tycker att Wolff påminner mig om Castillon, Karlsson och Keret så nämner hon på sin hemsida andra inspirationskällor. Hon har läst en del spansk och sydamerikansk litteratur. Hos de sydamerikanska författarna var nog det mest fascinerande det lekfulla förhållningssättet till skapandet i allmänhet, och formen och karaktärerna i synnerhet. Allt verkade möjligt, och dessutom tillåtet. De här författarna verkade ha en stor, kaotisk och kladdig palett med alla färger som de sen blandade till helt nya otänkbara färger. Det märks i hennes novellsamling och trots att hon nu har gett ut sin första roman så hoppas jag att hon inte enbart har använt novellen som en första språngbräda till den litterära scenen eller enbart för att bli en duktig skribent utan att hon tänker återkomma till novellerna. Jag vill nämligen läsa fler noveller signerade Lina Wolff!