I den inledande novellen är det en författare på väg till en författarafton på det lokala biblioteket i Beja, strax utanför Lissabon. Han råkar somna på vägen dit och missar stationen. Istället driver han runt, blir inbjuden till en förening för nattligt berättande och tillbringar natten tillsammans med detta sällskap. I inledningen av novellen funderar han över om huruvida han ska fortsätta sitt skrivande eller inte. Under natten kommer han till insikt. Även om det inte är uttalat så har han ännu förmågan: Någonstans skulle det finnas ett ord. Frågan är dock om han skriver ner orden eller återkommer till föreningen och istället berättar dem för föreningen för nattligt berättande.
Även den andra novellen utspelar sig under natten, under de mörka timmarna då vissa människor trivs bäst. Man får vara ifred med sina tankar, sitt arbete och sitt eget. Detta är också titelnovellen och Eduardo, som är allvarligt sjuk, fortsätter trots sin sjukdom med sina efterforskningar på Sociedade de Geografica de Lisboa. En natt stöter han på städerskan Verónica och de fortsätter träffas om nätterna. Han börjar sakna henne om hon kommer för sent. En natt berättar han för henne om sin sjukdom. I den här novellen tar livet, som det är känt för oss, verkligen slut. Eduardo dör ensam men med ett uttryck i ansiktet som ingen annan än Verónica kunde förstå. Vemodig och sorglig betraktelse.
Andlig rådgivning berättar om Paula som jobbar åt professor mestre Nangula, astrolog, vetenskapsman, medicinman med att svara i telefon och boka in människor i behov av hjälp. Paula har till en början inga problem med att hålla distansen till de som ringer trots att många gråter i telefonen. En dag är personen i andra änden av luren så pass övertygande om att hon måste träffa Paula att hon går med på detta. Kvinnan behöver hjälp med att besöka en plats i kvarteret Alfama och allt hon begär av Paula är hennes sällskap. De beger sig dit. Det visar sig att det är Paula som är i behov av andlig rådgivning och Paula känner plötsligt ett begär efter att vara på ett annat sätt. Kanske var detta en vändpunkt, ett av dessa ögonblick som livet rör sig runt, på samma sätt som allt stoft som kretsar kring en himlakropp. Jag är inte säker på att vi människor så tydligt kan se och upptäcka när vi faktiskt är på väg att ändra riktning i våra liv. Ibland förändras livet utan att vi själva är medvetna om det.
Att skriva noveller som utspelar sig i Lissabon utan att beröra jordbävningen och hur livet förändras efter en sådan katastrof är kanske oundvikligt. Den nästsista novellen heter kort och gott Jordbävningen. Sergio föreställer sig ofta hur det skulle kunna vara den där novembermorgonen 1755. Han önskar att han hade kunnat besöka Lissabon före jordbävningen. Vi kan byta plats, land, kontinent, ändra våra namn, ja till och med vårt ansikte, men vi kan inte välja vår tid, inte byta våra dagar mot andra. Man ska vara försiktig med vad man önskar.
I den avslutande novellen handlar förlusten om Adriana som en dag bestämmer sig för att vara tyst. Hon har inga ord kvar, de tar slut, i äktenskapet där hon stagnerat. Det finns tystnader som är upptakter, och tystnader som innebär slutet. Jag vet inte om Adriana tillhör de förra eller de senare, men hoppas givetvis på att förändringen i hennes liv ska vara till det bättre.
Som helhet kanske novellsamlingen känns något pretentiös och lite romantiserande. Men med tanke på det existentiella draget och de filosofiska betraktelserna i alla novellerna kanske man inte kan vänta sig något annat. Henrik Nilsson kryddar novellerna med metaforer och språklig elegans och språket passar verkligen det högtravande temat. Innehåll och form går hand i hand.
Nätterna, Verónica har också kommit ut i portugisisk översättning, under
titeln Um Piano em Sesimbra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar